Så är jag då äntligen en ärbar kvinna! Efter flera flera flera år i synd har jag nu två ringar på fingret och en man där hemma. Och vet ni vad? Det är faktiskt coolt att vara gift. Att vara någons fru. Även om jag och Morten givetvis hade bestämt att vi ville leva tillsammans innan vi gifte oss (annars hade vi inte ställt till med bröllop) så har det infunnit sig ett behagligt och skönt lugn, en härlig vardag har lagt sig över oss. 

Så fort vi får möjligheten att kalla varandra för fru eller man eller kone eller mand så gör vi det och gärna många gånger efter varandra. T ex: - Ja, min man är inte hemma just nu. Han, min man alltså, kommer hem senare. Jag skulle tro att min man är hemma vid sju. Åhhhhh tror ni att omgivningen kommer att tröttna till slut och bara skrika rakt ut: VI HAR FATTAT! DUÄR GIFT!!!!! Kan hända, men till dess kommer jag att säga min man, min man, min man så ofta jag bara kan.

Hur var den stora dagen då? Den var absolut helt perfekt…från början till slut.

Jag började med att få gjort en fantastisk vacker frisyr hos min frisör Caroline på Salong Créature där jag också blev sminkad av Linda från Hudvårdaren i Slottstaden. Jag har aldrig kännt mig så vacker som jag gjorde den dagen.

Ett stort tack till Caroline och Linda.

Min yngsta bror var med och förgyllde de fyra timmarna där. Tåligare bror får man leta efter . Vi var ju lite otraditionella i den bemärkelsen att jag hade två bestmän i stället för tärnor. Skulle det varit tärnor hade det blivet fem stycken medelålders damer…sorry Ladybugs.

Därefter hem till ovannämnda bror och bytte om, dags för fotografering….utomhus…..KALLT.

Men oj oj så fina bilderna blev, fotografen Jessica fångade precis oss så som vi ville, gå gärna in på www.bemeholt.se och titta. Jag rekommenderar henne varmt.

Därefter klev min blivande äkta hälft in i kyrkan och jag åkte tillbaka till bror för att vänta på min pappa och min små söta barn. Väl där fick vi göra en akututryckning med strykjärnet och stryka bort skrynklorna som hade uppståt efter all förflyttning mellan olika fotoställen.

Nu kan jag hälsa och säga att jag började bli nervös….darr på rösten, svårt att fokusera, shit…det är nu, det är nu det ska ske de vi har planerat för så länge, nu idag om fem minuter!!!!!

Väl framme i kyrkan gick allt över förväntan och lite till. Vi fick precis den ceremoni vi hade önskat oss. Barnen gick in och kastade blomblad, den största gick först utan att vara det minsta blyg, 2:an hängde i morfars hand. Jag och min pappa gick arm i arm, när jag tog pappa under armen kunde jag känna hur nervös han var. Det tänker man inte, att ens pappa ska vara nervös inför en sådan här situation. I själva verket så tillskriver man sin pappa inte så mycket känslor. Varför är det egentligen så? Jag har faktiskt på senare tid insett att min pappa är precis lika känslig som jag är och det är inte något konstigt med det. Snarare är det nog så att jag har fått en bättre och djupare förståelse för honom. Älskar dig pappa.

Och prästen Bernt, ja han var bra, rolig och gjorde det hela till en skön tillställning, med humor och allvar ledde han oss i in i äktenskapet. Min svåger läste dikt, vi sjöng psalmer på svenska och danska (eller mest mummel på danska) och en helt fantastiskt gospel kör – Pearls of Joy – sjöng och gjorde det hela till den ultimata vigselceremoni som det blev. Och gästerna grät och så grät de lite till. D.v.s. att allt var precis som det ska vara.

Efteråt bar det av till Flädie mat och vingård. Där gick den bästa bröllopsfesten någonsin av stapeln med helt fantastisk mat, fantastiskt arrangemang runt omkring, glada och sköna gäster, otroliga tal och en galen sång. Kärlek och humor, avslappnat och skönt precis som jag och Morten ville ha det, precis som vi vill ha det i resten av våra liv.

Tack till er alla som var med och gjorde vår dag till den oförglömliga dag som det blev och ja vi dansade till halv fyra….utan skor.

                                          Annika, Numera Fru